Ett decennium av drömmar
När detta decenniet började var jag lika vilsen som jag känner mig just nu. Det verkar vara så att när jag snuddar gränsen av ett genombrott förstår jag aldrig hur nära jag är. Jag finner något sorts lugn i det, vetskapen om att våga stanna och vilja falla.
När decenniet började hade jag läst en termin på bibliotekshögskolan i Borås. Jag bodde i en två i utkanten av stan och kände mig otroligt ensam, vilsen och orolig över framtiden. Vad skulle det bli av mig?
Att årets sista dag kunna vinka tillbaka känns tryggt och ger mig visst hopp inför vad som kommer under följande decennier. För vad visste jag då om det jag vet nu?
Ingenting visste jag om hur varm vår dotter skulle vara när hon landade en sen kväll i augusti i min famn, hur jag skulle fria på Venestads dansbana midsommardag med ljuset bakom min kärlek som en gloria, hur lycklig en liten till skulle göra vår familj när vår son gjorde oss komplett, hur det skulle kännas att säga ja till min man i Träne kyrka med lika skinande gloria. Jag visste inte allt jag fått av kärleken under snart ett decennium.
Hur skulle jag kunna veta att renovera är det bästa jag vet, innan vi köpte Rydsbo? Här där drömmar byggs av våra egna händer. Hur jag fått förtroendet att föra arvet vidare på Faijerslund, drömgården som blev vår och där drömmarna spinns på än.
Jag visste inte heller hur tung begravningen av min bästa vän skulle vara, han som jag firade in tiotalet med. Hur mycket jag skulle sakna honom och samtalen runt elden, de hårda kramarna och tilliten till livet. Hur våra samtal finns inuti ändå, liksom fler av de som jag har mist.
Under en höst skrev jag, och insåg att det inte var den enda dröm jag hade, men inte nystat vidare efter svaret färdigt än. Vad jag ska bli när jag blir stor tänker jag fortfarande på i bland, men än så länge är jag närmst det svaret som bibliotekarie. Jag visste hur livet kan vara kantigt och upp och ner, men jag fann en plats att vara jag på. Vad visste jag om att bli stolt facklig ordförande med facklan brinnande under nästan två år? När decenniet var ungt kunde jag bara drömma om att skriva och regissera sommarteater som närmare 6000 personer skulle titta på.
Jag vinkar tillbaka till alla de minnen och samtal decenniet har delat med sig av. Men jag är inte lika nostalgisk som när decenniet började, utan blickar framåt och med tillförsikt letar jag mig fram i vilsenheten, låter livet leda mig, leka med mig.
